Två åsikter om Celebrity Poker Showdown

Författaren till denna recension spelar själv inte poker. Pokersavvy.com har även publicerat en kunnig spelares åsikt om programmet.

	Pacific Pokerin $100 Bonus Pacific Poker är platsen som gäller om du letar efter ett brett utbud av insatsnivåer och svaga motståndare. Få $100 gratis när du öppnar ett konto hos Pacific Pokerille!

I egenskap av någon vars pokererfarenhet inskränker sig till spel runt köksbordet med pepparkakor som insats är jag definitivt en nybörjare. Jag vet inte ett dugg om att satsa strategiskt, läsa av korten eller bluffa, och jag behöver Hoyle till att tala om för mig om en färg slår en stege.

Så när jag först hörde talas om Celebrity Poker Showdown verkade det som en bra idé. Att se avgjort oproffesionella spelare larva runt i sandlådan kunde vara ett avslappnat sätt att få lite inblick i spelet. Och med helt slumpmässiga typer som David Cross, Tom Green och Coolio vid bordet verkade det värt att zappa sig fram till, om så bara för "vad f-n är detta?"-faktorn. Dessutom snygge Paul Rudd? Snygge Ron Livingston? Jag bryr mig inte om vem som vinner, jag vill bara se vad de har på sig!

Men när dag ett av turneringen nalkades och reklamsnutten med Emily Proctor, slängandes med sitt blonda blonda hår och sägandes "THAT's what I'm TALkin' bout!", visades för hundrade gången började mina förhoppningar sjunka. Det visade sig också att mina farhågor inte var helt obefogade.

Jag satt igenom två omgångar av Celebrity Showdown (Nummer ett: Ben Affleck, Don Cheadle, Willie Garson, Emily Proctor, David Schwimmer; Nummer två, "West Wing"-specialepisoden: Timothy Busfield, Allison Janney, Richard Schiff, Martin Sheen, John Spencer). Och även om de inte var fullständigt katastrofala innehöll de en hel del scener som fick tittaren att generat vilja gömma ansiktet i händerna. Kevin Pollaks imitationer för det första (och för det andra, och för det tredje): den inledande av Christopher Walken var illa nog, bara ... va?, men när han raglade in i sin William Shatner-roll sa uttrycket i programvärden Phil Gordons ansikte -- ett stelt "hur hamnade jag här?"-småleende -- allt. Att Willie Garson hoppade runt bordet mitt under en hand för att viska i den motvillige Don Cheadle's öra var rätt illa, det också. Richard Schiff's "tokiga" hatt- och glasögon-, glasögon- glasögonförklädnad gorde bara att jag kände mig trött. De två kvinnliga spelarna blec båda reducerade till karikatyrer av "vad ska en stackars flicka göra?"-flickor: Allison Janney's sviktande under press för att "visa styrka" på en oförtjänt hand gjorde allt annat än detta, och Emily Proctor som klappar med händerna och med en ljus, surande röst säger "I can't do math" var synnerligen obehagligt. Och där fanns alla de pinsamma tystnader och krystade skämt du kan förvänta dig av en grupp skådespelare som inte har ett manus att följa.

Det fanns inte särskilt mycket poker att lära av, heller. Reklamen för turneringen hade riktat in sig på skådespelarnas blufförmågor, med tanke på att deras förmåga till spelade känslor och motiv är vad som försörjer dem. Men om du någonsin sett en knarklangare göra affärer i ett gathörn -- de snabba blickarna åt vänster och höger, det löjligt tydliga utbytet av varor och pengar -- har du en idé om hur uppenbart bluffandet var i detta spel. Och detta säger jag inte bara för att de låter oss se korten.

De fick det också att se enkelt ut ... inte i betydelsen "de där skådespelarna vet allt vad de sysslar med", men genom den sortens genomgående tafatthet som får dig att tänka att du skulle klara det så mycket bättre om du bara fick chansen. Vad är det jag hör? Det kollektiva ljudet av hur det vattnas i munnen på varenda kompetent spelare i detta universum vid tanken på hur någon som mig fylls med en falsk känsla av självförtroende? Detta är kanske den dolda förtjänsten med Celebrity Poker: Kasinon kommer fyllas med nya spelare som bara väntar på att skinnas.

De enda glimtarna jag fick av den verkliga trixigheten i hold'em var genom några av pokerexperten Phil Gordons kommentarer, som "Lägg märke till Davids snabba syn här," när David Schwimmers Ar-10r floppade 6c,5r,7r. "Det tyder vanligtvis på färgdrag." Eller när han sa "Stora satsningar mot potten är ofta ett tecken på svaghet," rörande Tim Busfield's Ak-3k. Om detta är allmänt känt, tänkte jag, är det ju ett klart dumt drag. OM INTE! Om spelaren vet att du vet kan ett sådant satsande vara avsett att vilseleda dig! Vänta, om nu inte spelaren vet att du vet att han vet? Medan jag återupplevde "never mess with a Sicilian when Death is on the line"-scenen från The Princess Bride tror jag att jag för första gången fick känna på hur komplicerat hold'em verkligen är. (Till killen jag en gång käbblade med i en bar om att tärningsspelare är skickligare än pokerspelare: Förlåt. Du hade rätt.)

Så om du vill lära dig spela Texas hold'em tror jag du gör bättre i att observera proffesionella spelare i aktion. För att se skådespelare satsa låtsaspengar och spela för publiken ger inte precis en trovärdig presentation av det riktiga spelet. Men om du vill se kändisar jonglera med solglasögon, dricka gin & tonics och fylla tomrummet med pinsam, mumlande improvisation så har du tur: En ny turnering visas varje vecka under januari, och Kanal 5 visar repriser tills det står dig upp i halsen.

Terms of Use | Copyright © 2003-2005 Palm Drive Media, Inc.