Första gången jag stötte på Sklansky trodde jag mig ha fått svaret på alla mina frågor. När jag hittade ett gammalt ex av David Sklanskys och Mason Malmuths bok Hold'Em Poker for Advanced Players sprang jag hem för att hänge mig åt Sklanskys läror som en korgosse studerar den heliga skrift. Jag spelade mycket home-games, men mina studiekamrater i studentkåren hade sällan efterfrågat hold'em och här fanns till slut en bok som kunde berätta vad det gick ut på. Beväpnad med min specialkunskap i hold'em, framtidens spel, skulle jag krossa alla cowboys och bönder jag stötte på i LaCenter, Washington (en liten by norr om Portland, Oregon, där jag bodde vid denna tidpunkt). Det var gott om vilt spel i de där 1- till 3-dollarspartierna, för att inte tala om flervägspotter, stora satsningar och folk som visade upp riktigt tvivelaktiga händer. Och jag var rätt så säker på att de flesta av typerna jag skulle skinna aldrig hade läst några böcker om poker.

Efter att noggrant ha Sklanskifierat mig lyckades jag ändra min spelstil i stort sett över en natt. Mitt mantra var VSSG: Vad Skulle Sklansky Göra? Och svaret? "Spela åtminstone en hand om dagen, oavsett om du behöver det eller inte." Eller, det kanske är en liten överdrift. Men om du spelar poker på Sklanskys sätt spelar du fruktansvärt tight, och du tillbringar timme efter timme med att tyst sitta och vänta på nötterna.

Sklanskys råd hade en omedelbar effekt på mitt spel: min närvaro i en pott tog effektivt död på all action. Killarna var kanske bönder, men de var inte dumma. Jag kommer ihåg att jag en gång höjde med pocketdamer i sen position, och killen på knappen visade mig sina nior som han slängde med orden: "Du måste ge action för att få action." Och det var ett bra resultat jämfört med de gånger folk gav mig action.

Jag blev uppäten i flervägspotter där jag satt på topp-par, topp-kicker på floppen. Jag började med att satsa bara för att finna potten komma tillbaka cappad mot fyra motståndare. VSSG? Lägga sig. Senare drabbades jag av det för spelaren typiska illamåendet när jag insåg att jag slängt den bästa handen och att killen som håvade in potten satt på någon oslagbar hand som par i fyror. Till slut lärde jag mig att bara ignorera bitar av Sklanskys bok och mina vinster sköt i höjden.

Sklansky må ha gjort mig besviken, men då och då finner jag ändå att jag återvänder för en ännu en dos av hans läror. Och varje gång det sker påbörjas en lång rad av förluster. Vidskepelse? Kanske de. Mer sannolikt är dock att Sklansky funkar bra proffs mot proffs, men bortom ställen som Taj Mahal i AC eller Binion's i Vegas fungerar hans råd helt enkelt inte. Sklansky är helt enkelt inte lämpad för de slags spel som jag och de flesta amerikaner, eller mängder av spelare online oftast spelar.

Låt markerna tala
Under ett vanligt spel vid ditt köksbord innehåller höjningsmönstret ett element av genuin konversation, men den är lite vag. Låt säga att jag gör den första höjningen. Vad jag säger är "Ok, jag har en rätt hyfsad hand." Du återhöjer mig, så du säger, "Jaha, det är ju fint. Men jag tror du kommer bli redigt imponerad av hur mycket spö din hand kommer att få av min." Sedan återhöjer jag dig, du återhöjer mig, etc. Vi förstår varandras generella åsikter i denna "konversation," men ingenting blir särskilt specifikt.

Så är det inte i SklanskyLand. Låt säga att jag sitter på knappen i ett fullt cashgame, och alla har lagt sig innan mig. Jag höjer varpå du återhöjer mig från big blind. Jag cappar. Så här ser den Sklanskyska "dialogen" mellan oss ut:

Min första höjning: "Se upp gubbar, jag har en stark hand här."

Din återhöjning: "Jaså? Jag har ett högt pocketpar, förmodligen kungar eller damer."

Min andra höjning: "Tja, jag är inte glad att behöva berätta det för dig, men jag har ess."

Inte precis den sortens konversation du stöter på i de 10-20 hold'emspel jag spelar nere på Manhattans Club X (inte dess riktiga namn eftersom poker är illegalt i New York). För det första, att alla lägger sig innan knappen är sällsynt. En hand som avbryts eftersom ingen spelar händer oftast mindre en fem gånger per kväll, vissa nätter inte alls. Saker och ting blir extra intressanta när spelarna känner varandra. Så låt oss lägga in lite personligheter i det hela.

Det är fortfarande jag som höjer på knappen, men killen i big blind är Adolpho (inte heller det hans riktiga namn), en äldre, bastant och genial italienare som jag spelat mot på olika klubbar i stan under åren. Hur är hans spel? Om vi säger så här: Adolpho är så vild och aggressiv att han får mig att se ut som David Sklansky, och då är jag en väldigt aggressiv spelare (i sådan utsträckning att när jag sätter mig blir det vild rusning efterden närmsta lediga platsen till vänster om mig, eftersom folk inte vill behöva gissa vad jag ska ta mig för i potten tillsammans med dem).

I det scenario som beskrevs ovan, där jag höjer på knappen, Adolpho återhöjer, och jag cappar, kan "konversationen" förstås på följande sätt:

Min första höjning: "Hallå Adolpho, hur är läget? Jag höjer, men antagligen har jag ingenting. Bara stjäl blinds, du vet."

Adolphos återhöjning: "Oroa dig inte för det, kompis. Jag höjer tillbaka med ett monster: Q-3 i ruter."

Min återhöjning: "Wow, sjyst hand. Men jag får väl avslöja att jag förmodligen sitter på ett ensamt ess eller kanske t.o.m. pocket 2:or här. Men jag kan också vara helt tom och bara gambla med dig."

Om vi ordande fram en teleportör och strålade in några härdade gamla grinders från SklanskyLand för att spela på Club X skulle de klappa ihop, vilt klösande i sina stammande pacemakers, vid åsynen av detta spel. Men att veta hur man spelar mot en kille som Adolpho är bara toppen av isberget: du måste veta hur man spelar mot ett helt bord fullt av Adolphos.

När bra spelare blir dåliga
Härom kvällen spelade jag i en 10-20 half-kill, som egentligen var ett 15-30-spel som spelades som ett 20-40. Varför? Eftersom alla potter var så stora blev nästa pott automatiskt en half-kill såvida det inte blev lika och en delad pott. Vi hade Aimme och Jim att tacka för detta upplägg. Aimee, en tystlåten brunett och litterär agent, och Jim, en tunnhårig mäklarkille med ett skarpt sinne för humor, satt bredvid varandra, och båda spelade så aggressivt att de nästan omdefinerade gränsen för hur aggressiv det är möjligt att vara. De hatar även varandra. Så Aimee höjde helt tom, Jim återhöjde på grund av sitt förakt för henne och sedan, om ingen annan hann göra det först, cappade Aimee på rent trots.

Vilket gjorde underverk med min disciplin. Vi har alla varit med om det: när du suttit vid bordet ett tag kommer du på dig själv med att fundera på att spela den där J-8 i hjärter från tidig position eftersom du är uttråkad och ja, man vet ju aldrig. Men med Aimee och Jim visste du. Nästan utan tvivel visste du att du skulle bli tvungen att betala 60 dollar preflop för den där J-8, och även om du floppade topp-paret kunde du inte känna dig säker på vart du stod eftersom Aimee och Jim skulle fortsätta höja tills deras fingrar ramlade av eller de kollapsade av utmattning.

Vilka slags händer visade de upp? 10-3 och 5-8 i olika färger, och dessa var några av de bättre händerna. Om du tog kontroll över satsandet var du tvungen att förstå att du skulle bli synad ner till river om de träffat bara det allra minsta på floppen. Du kan sitta där med pocketkungar på en Q-7-2 regnbågsflopp, men om Jim har en tvåa (som han redan spelar som att den vore stålet) gör du bäst i att be för att han inte träffar sin skräpiga kicker eller ännu en tvåa, för du kan ge dig fan på att han kommer att syna ner dig till river för att få den, och checkhöja om han träffar. (vad skulle Sklansky göra på ett ställe som Club X? Gnaga av sina armar och springa runt skrikande i pokerrummet med blodet sprutande från sina oanvändbara skuldror.)

Missförstå mig inte: Sklansky är uppenbarligen en smart kille som har tillbringat mycket tid med att tänka ut vad som fungerar och vad som inte gör det. Men när han säger, "Om du har JJ och potten har höjts och återhöjts innan den når dig, bör du lägga dig," kan jag inte låta bli att fnittra. På Club X kunde den första höjningen vara A-5 i färg och återhöjningen kunde vara ett pocketpar i sexor. Och det är om folk håller sig disciplinerade.

När dårarna tar över hemmet
Om du är en av Sklanskys lärjungar och befinner dig på en av de många lokala kortklubbarna i landet där det spelas vild no fold'em hold'em kommer du till slut att hamna i ett fint, vadderat vitt rum där du smaskar i dig färgglade piller och muttrar för dig själv oavbrutet, "Hur kunde hon syna den floppen? Hur kunde hon syna den floppen?"

Vad ska du då göra när du sitter vid ett bord fullt av maniacs? Tja, du skulle behöva läsa Pokerpersonligheter: Att identifiera & spela ut maniacs för att lära dig hantverket bakom det hela. Men för tillfället kan du tänka på det som en väg som delar på sig i skogen. En väg är Sklanskyvägen, och jag kan inte rekommendera att du tar den. Men om du insisterar behöver du en bankrulle som är djup nog att ta emot några monsterbeats, och många Sklanskyiter vill inte ta emot alla de tunga slag de har att se fram emot. Som mannen säger till sig själv, "Du kanske vill hitta ett lättare spel." (Så han rekommenderar vad? Att spela mot proffsen? Att spela mot småbarn? Bizzart.)

Det finns dock en annan utväg. Vi kan kalla den Kamikazepoker eftersom det är exakt vad den liknar för folk som är vana vid en vänta-på-nötterna-liknande spelstil. I Kamikazepoker måste du vara villig att spela mindre kort, en hand som 6-7 i färg, i nästan alla positioner. För i Kamikazepoker är det mest viktiga att kunna läsa en maniac

Det huvudsakliga misstaget som folk gör när de spelar mot någon med en oortodox spelstil är att avfärda personen och tänka "Hur ska jag kunna slå den här typen? Han spelar ju som en idiot." Ja, det kanske han gör eller kanske inte, men den verkliga frågan är: vilken sorts idiot är han? Denna artikel om pokermaniacs kommer hjälpa dig att ta reda på det.