Det var 50,000$ i potten då Mark Sherman rev sina kort mitt itu förrän handen var färdig spelad, och vann ändå. Detta hände år 1958, när en film kostade 50c, motorvägen var en ny uppfinning och jag var fortfarande i mammas mage. Artichoke Joe hade Hells angels i baren, det var spelkort av papper vid borden och no-limit draw-poker var det ända spelet som stog till buds.

Nästan alla pokerspelare i San Fransisco vet vem Mark Sherman är, som ännu håller det växande rekordet av begäran om korleks byte. Han verkar vara en surpuppa, så som då vi träffades tre år sedan. Jag märkte ändå snabbt, att under hans hårda skal slog ett gott hjärta. Pga. rynkiga pannan och hans barska röst såg jag ett snabbt flin och lite skratt. Ja, jag tycker om denna mannen.

Jag träffade Mark nyligen för att höra hela historien om den legendariska lowball handen. Hans entusiastiska berättelse ritade en verklig bild över tiden och platsen som inte finns mera.

"På slutet av 50-talet," drog han sig till minnes, "Artichoke Joe's var en vilda västern bar, var det fanns sågspån på golvet och vilda västern saker överallt. Där fanns endast sju pokerbord. Två av borden hade runt sig fängelse galler, som Joe hade köpt när det gamla Hall of Justice fängelset stängdes."

"Nästan alla hade vapen. Ute fanns det ett vakttorn, var beväpnade anställda vaktade och beskyddade kunderna som for till bilarna efter stängningstid två på natten."

"Varje torsdag, fredag och lördag var platsen så full den kunde vara! Så full att det var svårt att röra sig inne. Det var högljudt, förvirrande och färggrannt. Det var någonting det. Det var någonting."

"Blindsen var 5$-5$-10$," sade Mark, "men det hade den kvällen ingen betydelse eftersom Nick Sahati höjde varje hand till fyra hundra, så man behövde för att öppna handen minst 800$. Nick hade över 50,000$ märken vid bordet och jag var den ända som var närmare det. Jag hade 25,000$."

"Tackhammer öppnade och höjde till tusen etthundra. Nick höjde till fyra och halv tusen. Fyra av oss synade. Jag var först i tur efter blindsen och jag hade ett kort ifrån 'bicycle'. Nuförtiden kallas det till cykeln eller wheel. Det är den bästa möjliga lo-handen: 5-4-3-2-A. Nick var sist i tur. Alla av oss böt ett kort."

"Efter byten tittade jag snabbt vilket kort jag fick. Det var tvåan som jag behövde och jag fick 'bicyclen' färdigt. Vid denna tid i Norra-Kalifornien kunde man ännu check-raise med vad som helst, eftersom 'sjua eller bättre' regeln hade inte kommit ännu till norr från Los Angeles området."

"Jag var 35-år och mycket emotionell, kanske även mer än vad jag är nu om det är möjligt. Därför bestämde jag mig för att låtsas. Jag visade en lidande min medan jag böjde mina kort. Jag svor som en galning medan jag rev korten mitt itu och ropade 'check'."

Två andra checkade även, var efter Nick kom i tur. Han konstaterade högmodigt 'Nu skiljer vi åt män från pojkar' och höjde all-in. Jag synade, och skuffade alla 25,000$ till mitten. Andra kastade sina kort till kortleken."

"Nick föll nästan ner från sin stol då jag synade. Han visade sin hand: 8-5-4-2-A. Jag sade, "Jag har en bicycle." Efter detta visade jag mina fem kort, som var nu i tio delar."

"Då blev det kaotiskt. Det var galet. Artichoke kom till bordet..."

"Artichoke?", frågade jag.

Marks röst blev högre. "Artichoke Joe! Han höll platsen ända till 90-talets början. Vet du ingenting?!"

"Jag vet, att man måste vara ganska stark för att riva en 'bicycle' i två delar. Lever Artichoke ännu?"

Mark skrattade. "Ja, han lever ännu. Han firade nyligen 85-års födelsedag. I varje fall, så kom Artichoke och frågade om alla tio delarna fanns kvar. Jag sade att de finns. Då sade Artichoke att vänta en stund och for och ringa ett samtal."

"Artichoke ringde till Cliff i Oaks Club för att fråga en annan åsikt. Medan detta började Nick Sahati förlora förståndet."

"Cliff frågade Artichoke om alla delarna fanns kvar. Joe sade att det fanns. Cliff svarade att han håller med Artichoke, att min hand är ännu kvar i spelet."

"Joe kom tillbaka till bordet och gjorde sitt beslut. Min hand godkändes och jag vann potten."

Jag frågade, "Var du inte rädd att din hand skulle förklaras 'död' när du rev dina kort?"

"Det tänkte jag inte alls på," sade Mark. "Jag hade en bra hand och alla kunde se den." Han skrattade och fortsatte, "Med det var något som händer bara engång i livet. Nästa dag hade Artichoke Joe tillsatt en ny regel för att riva kort."

Människor som Mark Sherman är tidsmaskiner. Vi behöver inte göra annat än lyssna. Tack Mark för denna resa.

Tommy Angelo har varit ett pokerproffs på fulltid sedan 1990. År 2004 skapade han ett personligt styrprogram som täcker allt. Under de följande tre åren har han haft 50 kunder. I juni 2006 slutade han allt för att skriva en bok. Hans bok "Elements of Poker", publicerades i oktober 2007. Mer information om Tommys styrprogram hittar du från hans webbsida: www.tommyangelo.com