Jag har sett fram emot att skriva denna artikel. För mig är psykologin i poker mycket mer intressant än matematiken. Men utan att man greppat de grundläggande sannolikheterna i vissa draghänder kommer all psykologi i världen inte kunna rädda ens bankrulle från total utrotning.

I del 1 av denna artikel gick jag igenom en av de vanligaste läckorna i limit hold'em: att dra efter kort. En spelare drar när han synar en satsning på flopp eller turn för att få se ett kort till. Han hoppas träffa något som förbättrar eller vinner handen.

Spelare som drar gör så antingen av matematiska skäl, som att ha tillräckliga odds för att dra till nötfärgen, eller av psykologiska skäl, som ibland inkluderar matematiska uträkningar och ibland inte gör det. I denna artikel ska jag gå igenom några av de psykologiska skälen till att dra som orsakar allvarliga läckor i vissa spelares spel.

Låt oss anta att du sitter på knappen med JJ. Spelaren under-the-gun (UTG) öppnar med en höjning, och en spelare i mittposition återhöjer. Du bestämmer dig för att bara syna. Båda blinds lägger sig och tre spelare ser floppen. Floppen kommer K, 10, 3. UTG satsar, spelaren i mittposition höjer och du stirrar på dina kort. Finns det något hopp? Inte nog för att fylla ett tandkrämslock. Du står inför två satsningar på floppen med visad preflopstyrka och ett hett överkort ombord.

Du vet att det är ett enkelt lägg, men någonstans i ditt medvetandes djupaste vrår hör du motstridiga röster. De påpekar att båda spelarna då och då varit hyperaggressiva. De fortsätter med att påminna dig om att UTG-spelaren är lite uppstudsig och skulle behöva sättas på plats. Skulle det inte kännas fantastiskt att träffa ett monster på turn?

Du tittar på floppen igen och inser att om det dyker upp en dam får du ett öppet stegdrag som ger dig chansen att syna igen på turn. Så du är ju inte precis tom här. Du har två knektar och fyra damer som skulle ge dig fri lejd till river.

Men vänta! Det kommer mer.

Det ligger $135.00 i potten -- av vilka $30 är dina -- och det kommer att bli mer. Du har ju en bra hand. De där pajasarna kanske försöker trycka bort dig från potten. Tänk om du lägger den bästa handen? Skulle du kunna somna om du visste att du blivit rånad på $135?

Du tänker efter ett ögonblick medan du ser dig om i rummet. Är det någon som ser? Din mamma gör det definitivt inte. Troligen inte Sklansky heller -- och om han gjorde det skulle han förmodligen inte bry sig. Bara du vet vad du håller på med.

Du kan kika på ett kort och se om du kanske har tur. Du har haft tur tidigare. Det är som att undkomma döden. Man får en kick av att ha tur. Du tar och synar.

En serie av syndrom
Ok, tillbaka till verkligheten. Detta exempel är kanske lite överdrivet, men det visar på några psykologiska fallgropar, eller syndrom, som drabbar spelare:

Jag tar dig, din jävel-syndromet (a.k.a. Tilt): Om du synar eftersom du verkligen vill sätta dit den där uppstudsige spelaren som har förorsakat dig så mycket sorg under kvällen, tillåter du dina känslor att styra ditt handlande. Du är på tilt.

Polygraf-syndromet: Du tål inte att någon ljuger. För att försvara en syn börjar du skapa osannolika scenarion som skulle låta dig vinna potten -- turnkortet kanske ger dig en draghand inför rivern.

Gift med potten-syndromet: Du ser pengarna på bordet -- mer specifikt ser du dina pengar -- och känner att lägga din hand är som att slänga iväg en plånbok full med pengar.

Frihetssyndromet: Du vet att det är fel, men vem ser dig? Det är dina kort och ditt beslut. Om du vill göra korkade, långsökta syner har du rätt till det. Det är ett fritt land, eller hur?

Innan jag skrev denna artikel studerade jag hundratals limitspel på låg- och mellannivå. Jag letade efter spelare som ofta synade en satsning på flopp, och sedan vek sig för ännu en satsning på turn. Många av dessa spelare verkade göra dessa syner reflexmässigt.

Till exempel, dagen innan jag började skriva denna artikel spelade jag vid ett $10/$20-bord på Foxwoods Casino under World Poker-finalen. Spelet var normalt med två spelare som regelbundet synade en satsning på floppen. Efter att ha sett dessa spelare kika på turn ett par gånger fick jag AK hjärter i cutoff-position. Spelaren UTG hade synat (vi kallar honom Kikare 1, eller K1). Alla lade sig innan mig, jag höjde och fick syn av BB (som vi kallar K2) liksom av K1. Vi tre såg floppen, som kom Qr 7k 3s. Check, check, jag satsade. Nu kommer den intressanta biten. Utan att tveka slängde BB in sin syn och besvärade sig inte ens att titta på mig. UTG tittade på mig och gjorde några hastiga mentala beräkningar. Han såg ut som att han försökte komma på en ursäkt för att syna.

Var jag klädd som en bluffare? såg jag ut som att jag försökte stjäla? Var jag den sortens spelare han skulle älska att slå? Jag kunde se att han brottades med polygrafsyndromet. Om ett skrämselkort kom på turn skulle jag vara tvungen att antingen göra en Oscarsbelönad prestation eller ge honom fri lejd till river.

När turn kom med 2h förstod jag att det var showtime. Big blind tvekade innan han checkade -- en klassisk tell: han ville få mig att tro att han tänkte check-höja. Spelaren UTG checkade till mig men tittade sedan snabbt åt mitt håll för att se vad jag skulle göra. Och jag påbörjade min Oscarsvinnande föreställning och satsade tillsammans med en uppsyn som sa jag-har-triss-i-damer-och-ni-råkar-illa-ut-om-ni-synar. Den måste ha fungerat eftersom båda snabbt lade sig.

Kan någon av dem ha haft något starkare än ett högt kort som de villigt kastade på turn? Kanske. Men jag satsar på att de drog ett kort på grund av något av syndromen ovan och därmed kostade sig själva en liten satsning i den handen.

Att dra kan bli vanemässigt. Du kan ha tur under en tid och få för vana att dra på ett felaktigt sätt utan att veta om det.

Hur vet du om du drar för mycket? Här är några varningstecken: Om spelare ofta kommenterar de överdrivna bad beats du utsätter dem för, drar du förmodligen ... en hel del! Om du märker att din bankrulle har börjat dyka och inte visar några tecken på återhämtning, ta en ordentlig koll på hur du spelar på floppen. Drar du av andra skäl än de matematiska med en positiv förväntning? Om så är fallet, är dessa skäl verkligen giltiga?

Till sist ska jag nämna att det finns tillfällen när du ska dra, även om matematiken inte verkar stödja det spelet. I spel med färre spelare stöter du troligen på dessa situationer oftare. Till exempel, låt oss säga att du höjer från cutoff med AK i färg. Alla lägger sig fram till big blind (BB) som är en erfaren spelare. Han synar. Floppen visar bara skräp. BB vet att du kan sitta på höga överkort så han kan checka till dig med avsikten att check-höja. Du måste syna ner honom eller möjligen återhöja honom en stor andel av gångerna för att hindra honom från att stjäla potten varje gång det kommer en dålig flopp. I takt med att du blir mer erfaren hittar du situationer där du måste spela på din motståndare och inte dina kort.

Men i de flesta limitspel på låg nivå och i några på mellannivå bör korten vara det du i första hand bryr dig om. För att vinna i dessa spel måste du ha den bästa handen vid showdown. Om du låter vanliga psykologiska problem påverka dina beslut på flopp och turn kommer du ha svårt att vinna i dessa spel -- eller i något spel överhuvudtaget.