Det första du behöver veta är att du inte bara kan strosa upp till The Grosvenor Victoria Casino ("The Vic"), gå in i pokerrummet och bli tilldelad en hand. Försök, och du kommer bli stoppad i porten och tillsagd att fylla i ett formulär och komma tillbaka om 24 timmar -- samtidigt som de muttrar något vagt om en English Gambling Law som förmodligen är äldre än Barden själv.

Lyckligtvis kände jag till denna ... begränsning ... i förväg, och lyckades komma runt den genom att fylla i ett formulär och faxa det till dem innan jag anlände. Ett annat varningens ord: dresscoden är "Smart Casual" (vilket närmast kan översättas till "Affärsmässig klädsel").

Kasinot är beläget i den nordvästra änden av Londons Zone 1. Jag tog tunnelbanan (a.k.a. "Underground") till Marble Arch Station (Edgware Road är ungefär lika nära) och lät en av Londons berömda svarta taxibilar ta mig ända fram till dörren. Själva kasinot ligger mitt i ett vanligt kvarter och ser ut precis som de andra byggnaderna, bara lite snyggare och med sin egen uppsättning uppklädda portierer, som öppnade de dubbla glasdörrarna för mig när jag gick in.

Efter att portiererna visat mig in hälsades jag välkommen av en concierge, som artigt visade mig fram till receptionen. Jag räckte över mitt pass och innan jag visste ordet av hade receptionisten hittat mitt fax, tagit ett snabbt foto och utfärdat mitt eget Grosvenor Casino Membership Card. Inte ett dåligt första intryck, tänkte jag.

Jag använde tiden det tog att ordna mitt kort till att ställa några frågor, och hoppades få lite användbar förstahandsinfo. Höll de koll på sådant som inköp? Vinster och förluster? Sedan frågade jag rakt ut hur brittisk spel- och skattelagstiftning tillämpas för utlänningar. Det visade sig att de inte beskattar spelvinster i Storbritannien, så kasinot håller inte direkt koll på någonting (underbart!). Jag gladdes också åt att höra att det är olagligt att ge kasinopersonalen dricks, vilket innebär att du inte får ge dealern dricks även om du vill! I

Jag ger den amerikanska publiken några sekunder för att smälta det.

In till pokerrummet

Efter att officiellt ha tagit mig in rusade jag uppför några trappor och kom in på kasinots första våning. Jag svängde fram mellan craps-, blackjack- och rouletteborden, kom förbi några sköna europeiska videospel, och klarade mig ända bort till det bortesta hörnet där pokerrummet ligger (tydligen hoppas ledningen att pokerspelarna ska göra små avvikare på sin väg till och från pokerrummet).

Själva rummet är trevligt. Det är välupplyst, går i jordnära toner, och rymmer tre eller fyra normalstora pokerbord liksom fyra eller fem mindre, runda bord. Anmälningstavlan hänger i den bakre delen av rummet, bredvid en stor, platt monitor som blinkar fram det aktuella turneringsschemat -- jag noterade att de följande dag anordnade en 30 + 3 punds rebuy NLHE-turnering klockan tre. (Anmärkning: du startar med T1000 och låga blinds, vilket är ganska generöst för en rebuy-turnering.)

Anmälningstavlan listar fyra olika typer av spel: Stud, Texas hold'em, Omaha, och hold'em/Omaha Rotation. Alla spelen spelas pot-limit, och endast high. Du kan anmäla dig till antingen ett bord med 50-punds (1-1 blind som det kallas i USA) eller 100-punds (1-2 blinds) minimuminköp. För Omaha hade de listat ett 200 och ett 500-spel, men ingen anmälde sig till något av dem medan jag var där.

De mindre, runda borden är reserverade för spelen med 50-pundsinköp. Dessa är "player dealt" och använder den engelska metoden: Spelaren till vänster om dealerknappen blandar, sedan kuperar spelaren till höger om knappen och ger korten till knappen, som delar ut dem. Dealerknappen roterarkring bordet som vanligt.

50-punds hold'emspelen sätter vanligtvis igång runt åtta varje kväll, medan 100-punds Omahaspelen generellt startar på eftermiddagen. Varje bord har fem platser reserverade för icke-rökare, fem för rökare. Det hjälper inte icke-rökarna så mycket eftersom röken inte direkt stannar på sin plats, men det är bättre än inget.

Att ta plats

100-punds Omahaspelet verkade spela ganska högt, mycket högre än ett 1-2-spel tyder på. Antagligen på grund av själva spelets natur, jag såg mycket löst spel med spelare som spelade rätt mycket djupare, ofta i 400 - 600-pundnivån. De stökigaste spelen på stället var lätt Rotation-varianten. Det är något med att spela Omaha utan dealer som får argumentationerna att flöda. Hursomhelst, jag ville inte ta del av dessa spel -- jag var ute efter ren Texas Hold'em. Så jag tog plats i det enda pågående spelet, 50-pund hold'em med spelarna som dealers.

Jag såg inga skumma mekaniker som praktiserade sina konster medan jag var där, men om du har en bra kväll kanske stammisarna börjar granska din blandningsteknik. Fortsätt spela bra, och du kanske t.o.m. får syrliga kommentarer om att du inte använder den europeiska stilen. Om du aldrig sett en europeisk pokerdealer så håller de kortleken platt ner mot bordet och drar kort från toppen av leken, ner på filten och vidare till spelaren. Eftersom korten dras ett och ett läggs floppen ut med ett kort i taget, vilket ger den uppmärksamme spelaren en trevlig edge. Det skiljer sig mycket från amerikanska dealers, men det går inte så långsamt som det låter.

Raken på spelen med 50 punds inköp är sex pund per timma. 100-pundsspelet har en rake på 12 pund, men du får en dealer för de extra pengarna. Även om detta är rätt högt för en blindstruktur, kom ihåg att du inte behöver ge dealern dricks vilket jämnar ut det hela lite. Du kommer även att märka att The Vic inte erbjuder de sorters comp-system du hittar i de flesta amerikanska kasinon och pokerrum. Men om du spelar poker får du beställa från deras utbud av gratis smörgåsar. Jag följde lokalbefolkningens exempel och beställde några stycken "cheddar and tomato on white toast"-sandwiches. De rekommenderas.

Allt som allt spelade jag ungefär 11 timmar 50-pund hold'em, jämnt fördelade mellan fredag och lördag kväll. (Jag anmälde mig till 100-pund hold'em, men det spelet blev aldrig av.) Jag såg bara fyra eller fem personer sätta sig med minimumsumman 50 pund varje dag, men de spelarna blev sällan långvariga. De genomsnittliga spelarna började med 100 till 200-pundsstackar. Det högsta jag såg (vid sidan om den 700-pundsstack jag lyckades samla på mig) var en annan amerikan som satte sig med omkring 400 eller 500 pund framför sig.

Så sammantaget lyckades jag ganska bra på The Vic, och jag kan definitivt rekommendera det om du är i närheten och ute efter att spela lite kort. Spelen har bra med action, det råder ingen brist på bluffar och det finns mycket pengar att tjäna. Glöm bara inte bort att skicka in det där formuläret i förväg.

The Grosvenor Victoria
150 - 162 Edgware Road
London
W2 2DT
Telefon: 020 7262 7777
Fax: 020 7724 8257
Information om medlemskap: 08080 21 21 21
Öppettider: 12:30PM to 4AM